Homo arabiska män knulla mig nu

homo arabiska män knulla mig nu

. Förr var det svenskar som stod för kriminaliteten, nu är det invandrarna som är längst ner i samhället. Han tittade på mig och sa: Är det sant, som jag hört, att många mellanöstern-män har sex med får, innan de är med en kvinna? Det hade hon inte hört talas om, och det gjorde mig besviken. Läs mer i serien. Sidan 12 av 19 2 11 12 Jag stod på ett hustak.

HOMOSEXUELL HELSINGBORG ESCORT KNULLA I TRELLEBORG

KÅTA MÄN HOMO SOM VILL KNULLA BDSM ESCORT

Hans hud var ovanligt ljus och len, och han var väl i fyrtioårsåldern. Jag la märke till att han hade sin handduk på ett underligt sätt, nästan som en minikjol. Det förvånade mig att namnet som stod där saknade en bokstav, så att det stod Sahr istället, vilket är ett kvinnonamn. Han frågade om jag ville bli tilltalad som kvinna, men jag sa nej tack. Han skrattade åt mitt svar. Säg ja och du kommer inte att ångra det.

Han lutade sig närmare och jag kunde känna hans andedräkt: Sahar stänkte vatten på mitt huvud. Jag var nyfiken på att se hur Abu Imad såg ut, så jag sa ja. Kanske var han polis och ville försäkra sig om att jag var bög innan han gick och hämtade fler poliser?

Abu Imad närmade sig fyrtio; en stor stark kropp med ett skäggigt ansikte och några gråa hår. Han såg ut som en kille från landet nånstans utanför Damaskus. Mycket riktigt, han berättade att han var från Douma medan han erbjöd mig en cigarett. Han verkade trevlig och fick mig att känna mig bekväm.

Han berättade att han jobbade som taxichaufför, att han var gift och hade en femårig son. Det kändes konstigt att få reda på allt detta innan ett sexuellt möte, men jag försökte verka lugn.

Sedan ursäktade han sig plötsligt och lämnade mig för att gå och be i Barrani; han var tvungen att be Maghrebs bön innan det blev för sent. Han lämnade mig ensam och förvirrad. Lämnade han mig för att han ångrade sig? Han kanske inte gillade mig? Kanske var han polis och ville försäkra sig om att jag var bög innan han gick och hämtade fler poliser för att komma tillbaka och gripa mig? Hamamet började kännas som en fälla… Men Abu Imad kom tillbaka, med ett sexigt leende på läpparna.

Han bad mig följa med in i Aljowani. Vi gick in i rummet, han tog av sig sin handduk, hängde den på dörren och bjöd mig mjukt att ta av mig min. Jag återvände till Amouneh många gånger efter det. Jag insåg att Abu Imad inte var den ende gifte mannen där. Till och med Sahar hade fru och barn.

Han förklarade att detsamma gällde de flesta av kunderna, som hade börjat komma till Hamam Amouneh för att ha sex innan de gifte sig, eftersom de inte fick ligga med kvinnor då. En del fortsatte att komma även efter giftermålet; andra återvände aldrig. Personligen gillade jag att träffa bögar för att prata, men föredrog att ha sex med »strejta« män.

Min äldre bror som jag delade lägenhet med brukade säga att jag såg så ren ut när jag kom hem från Amouneh. Varje gång jag besökte hamamet kände jag mig hemma. Jag påmindes om att det fanns många fler som jag, och att vi var människor av kött och blod.

Efter besöken kände jag mig fri där jag vandrade för mig själv genom de trånga gränderna, nära att brista ut i sång och dans. Jag kände mig aldrig mera ensam. Min äldre bror som jag delade lägenhet med brukade säga att jag såg så ren ut när jag kom hem från Amouneh. Jag gjorde det till en vana att besöka offentliga badhus varje fredag.

Att visa mig naken för främlingar i hamamen stärkte mitt självförtroende och gjorde mig mer bekväm med min kropp. En kväll när jag befann mig på den smala och myllrande Alemareyegatan, med sina bågar och jasminrankor, kom en grupp män ut från hamamet som låg där.

De pratade glatt med varandra och det var uppenbart att de var bögar. Så upptäckte jag ännu en fristad. Hamam Alemareye var aningen mer påkostat än Amouneh. Stället hade nyligen renoverats; det var väl upplyst och skinande marmorplattor täckte golvet och delar av väggarna. Ägarna var alltid vänliga mot besökarna, som också innefattade en och annan turist.

Personalen gjorde sitt bästa för att gissa förstagångsbesökarnas sexuella läggning och huruvida de var riktiga kunder eller utsända av hemliga polisen för att jaga bögar. Baden öppnade på morgonen, men då bara för kvinnor. På kvällarna kunde männen hitta kvarglömda kammar, hårspännen, scarfar och till och med underkläder, som de skrattande tog på sig. Atmosfären var avslappnad och männen på Hamam Alemareye framstod som mer bildade och mindre konservativa än männen på Amouneh.

Ibland när personalen var på lekfullt humör släckte de ljuset och stället blev som ett dark room där kroppar förenades i trevande sexuella möten. Här träffade jag flera år senare en snygg bög från Irak. Han hade utvandrat till Sverige och bodde i Malmö. Nu var han i Damaskus för att träffa sin mor och syster som kommit till Syrien som flyktingar.

Jag var nyfiken på att få höra om böglivet i Sverige. Vi satt på en marmordivan i Aljowani, och han berättade att livet som homosexuell i Sverige inte alls var lika spännande som i Damaskus, vilket överraskade mig. Jag hade alltid trott att Sverige var ett land där homosexuella kunde leva ut sin sexualitet.

Det är omöjligt att hitta ett ställe som det här i Sverige. Han var glad att ha turen att bo i Malmö. Därifrån var det nära till Köpenhamn och Amigo Sauna. Jag tittade på hans spänstiga och muskulösa kropp när han började prata om hur han kände att homosexuella svenskar inte ville vara med homosexuella araber, med några få undantag. Min erfarenhet är annars att de flesta av dem ser på mig som en sexmaskin.

Ibland sliter de mig från nattklubbarna för att knulla med mig, och nästa morgon är jag tvungen att gå min väg utan att ens få kaffe.

Ibland hälsar de inte på mig när jag möter dem på gatan sen. Å andra sidan«, tillade han, »så gillar en del arabiska bögar inte att ligga med svenskar; de tycker att de håriga männen är illaluktande och smutsiga. Jag frågade honom om Sverige är säkert för arabiska bögar. De känner sig fortfarande blyga och osäkra i den konservativa miljön«, svarade han. Efter en stunds tystnad bad han mig sluta prata politik, han tyckte att det kändes som en radiointervju. På sommaren var hamamen nästan tomma och bögarna lyste med sin frånvaro.

Under varma nätter var det ställen som Alhamragatan i området Shaalan som gällde. När mörkret fallit lämnade dagens folkmyller plats åt andra besökare. Bilar åkte upp och ner längs den tvåfiliga Alhamragatan medan skuggor på trottoaren väntade på en mötessignal. Det var farligt att stanna, så alla höll sig i rörelse medan de försökte urskilja utseendet på personerna i mörkret.

Det fanns ingen plats att ha sex på, så när kontakten var knuten åkte de hem, eller till ett öppet hamam. En kväll när jag besökt min faster som bodde i området bestämde jag mig för att gå hem längs Alhamra, med förhoppning om att träffa någon. Plötsligt bromsade en taxi in och två män klev ut. En av dem höjde handen som i en hälsning, och jag skulle just besvara den när han abrupt satte handfängsel på mig och föste in mig i bilen. De tog mitt ID-kort och började förolämpa mig, sa att jag var ett pervo som gillade kukar och att min mamma och mina systrar kanske gillade dem ännu mer.

Jag började gråta, ingen hade pratat så till mig förut. Polismannen slog mig i nacken medan föraren undrade vad jag gjorde i Shaalan. Jag sa att min faster var känd från teve och gav dem hennes namn. Jag förklarade igen att jag bara besökt min faster och att de hade gripit mig utan anledning. Föraren beordrade dem att ge tillbaka ID-kortet, ta av mig handfängslet och låta mig gå. Jag sprang hem med blödande handleder.

Jag undrar vad som hade hänt om min faster inte varit en känd person? Jag stannade hemma i en vecka och vågade inte gå ut, inte ens till universitetet där jag vid den här tiden studerade engelsk litteratur.

Varje gång telefonen ringde slog mitt hjärta snabbare. Jag mindes att någon på Amouneh en gång hade sagt: I december läste jag dock i tidningen att regeringen hade stängt Amouneh för att byggnaden var för gammal. Men när jag råkade springa på Sahar fick jag höra att hemliga polisen hade gjort en räd mot anläggningen och gripit ägarna och besökarna. Allt jag har skrivit hittills har förvandlat min säng på asylboendet i Åseda till en flygande matta som tagit mig tillbaka till Damaskus; Jag har känt doften av gatorna i den gamla staden, lyssnat till ljudet av konverserande män i hamamen.

Jag har känt det heta vattnet rinna mellan fötterna. Jag känner mig nostalgisk inför var och en av dessa platser som jag minns så tydligt. Eller förnekar de det bara för att skydda sig själva?

Och varför kan de inte ens visa lite förståelse? Jag tänkte på dem som obildade och offer för sin trångsynta omgivning, och jag funderade på hur jag skulle kunna få dem att förstå att homosexualitet inte är en synd.

Eller förnekar de det bara för att skydda sig själva? Jag ställde mig vid fönstret som vette mot den lilla kyrkogården i Åseda och ringde min asylhandläggare. Jag undrade om hon hade någon ny information att ge mig, nu när det hade gått tre månader sedan min intervju.

Jag frågade om hon visste om att Daesh hade dömt en homosexuell man till döden för sodomi, och att han stenats till döds efter att ha kastats ner från ett hustak. Det hade hon inte hört talas om, och det gjorde mig besviken. Jag hade kommit till Sverige för att undkomma terrorn jag levt under de senaste åren…«. Och medan jag pratade kände jag hur sorgen sakta växte inom mig. Hon lovade att försöka ordna det och la på luren.

Jag stängde fönstret; Jag orkade inte se kyrkogården, ville inte tänka på döden. Jag hade kommit till Sverige för att undkomma terrorn jag levt under de senaste åren… En terror som jag just börjat inse vidden av. Efter kriget i Irak fanns det många flyktingar i Damaskus. När ytterligare en flyktingvåg anlände från Libanon under kriget satte det hård press på den hemliga polisen, som fick fullt upp med politisk övervakning.

Det lämnade utrymme för större yttrandefrihet i samhället i övrigt. Under samma tid hade internet gjort sitt intåg i det sociala livet, i städer som Aleppo, Damaskus och Homs. Många unga syrier omfamnade entusiastiskt den nya tekniken på internetkaféer som poppade upp överallt.

Bland de människor som bodde i det mångkulturella området Jaramana i södra Damaskus, fanns flera olika etniciteter och religiösa övertygelser. Även syrier som i hemlighet hade gift sig med någon utanför sin religion bosatte sig gärna där.

I ett så tätbefolkat område verkade ingen bry sig om vilken religion man tillhörde; det var egentligen bara kristna som brukade skylta med sin religion genom att bära stora kors om halsen eller hänga dem från backspegeln.

Huvudgatan i Jaramana kryllade av populära restauranger och kaféer. Från morgon till kväll var gatan full av bilar och minibussar. Flyktingar fann en fristad här då hyrorna var låga och bostäderna många. Känslan av frihet präglade också de nya nattklubbar som öppnades av affärsmän som flytt från Irak.

Väggarna längs huvudgatan var täckta av affischer och foton på sexiga tjejer och stiliga irakiska män som lockade med liveuppträdanden och peep shows. Den avslappnade stämningen gagnade också gayscenen.

Ägarna till Hamam Alemareye sålde det och köpte Hamam Jaramana istället, som öppnades för bögar. Samtidigt var ägarna tvungna att vara försiktiga eftersom en del medlemmar i hemliga polisen använde hamamet för sina bad, då vattentillgången var oregelbunden i Jaramana. Alla kände dock till vilka de var eftersom de oftast lämnade stället utan att betala. Hamam Jaramana var populärt hos lokalbefolkningen: Irakiska män som kallade sig strejta slappnade av med ett bad och ett ligg med en »passiv « homosexuell man.

Jag var bekväm med att ha sex med irakier, eftersom jag var säker på att de inte jobbade för hemliga polisen. I juni träffade jag en irakier i hamamet som hette Abu Ali.

Han var 44 år och från Bagdad. Han var strejt, men förstod att jag var intresserad av honom. Själv var han dock inte intresserad, men ville ta med mig till en vän som gillade att ha sex med andra män. Vi badade och sen gick vi för att träffa vännen i en lägenhet nära en rondell vid Jaramanabågen.

På vägen berättade Abu Ali att både han och vännen var lastbilschaufförer som körde mellan Bagdad och Damaskus. Lägenheten var ny och ren, med bara en soffa i vardagsrummet. De stannar här för att vila«, förklarade Abu Ali. Han ursäktade sig för att gå ut i köket och fixa drinkar. Under tiden såg jag mig omkring. Väggarna var väldigt vita, och en ensam lampa lyste upp hela rummet; det fanns varken tavlor eller klocka.

Det var väldigt varmt, trots fläkten som snurrade frustrerande långsamt i taket. En kortväxt, skäggig man kom in i rummet klädd i en beige galabeya, med hår som fortfarande var blött efter duschen.

Vi skakade hand och han presenterade sig som Allawi. Han frågade mig vad jag hette, hur gammal jag var och vad jag jobbade med. Abu Ali kom tillbaka från köket med en bricka med raki, vatten och en skål med yogurt.

Han satte sig ner på golvet och bad oss göra honom sällskap eftersom det var svalare där. Allawi instämde med gråten i halsen: Jag kunde inte dricka raki, det var för starkt för mig. Vi pratade om hur speciellt Jaramana var, och med varje klunk raki de drack pratade vi om allt tyngre ämnen: Det var svårt för mig att förstå allvaret i hans ord då jag ännu inte hade levt med kriget nära inpå mig.

Vit med broderier med glitter och pärlor, långa armar och sjal. Mannen som valts ut till Fatima är hennes ingifta farbror som nu är änkeman — och enligt pappans försäkran impotent. Hon förklarar att en gammal sed säger att den som får foten över den andra kommer ha makten i äktenskapet.

Vad som kommer hända med hennes flickvän, vars familj kommer från samma land som Fatimas, vet hon inte. Enligt en studie från Statens folkhälsoinstitut kan påtryckningar från familj och släkt drabba alla grupper av unga, men det är vanligare bland unga med religiösa föräldrar och bland de vars föräldrar är födda utanför Norden.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor konstaterar i en av sina senaste rapporter att det saknas intervjupersoner som vågar berätta om hur det är att vara HBTQ-person i särskilt utsatta områden. Det som är bekräftat är att minst 70  unga i Sverige inte fritt kan välja vem de gifter sig med och att den största pressen sker i socialt utsatta miljonprogramsområden, enligt den statliga myndigheten Ungdomsstyrelsen.

Jag tror det som provocerar de här grupperna snarare är hur jag ser ut. De fattar inte om jag är kille eller tjej. En stekhet sommardag i början av ramadan går jag och Expressens fotograf Meli Petersson Ellafi hand i hand i några av de utpekade områdena.

Vi gör det av nyfikenhet, för att undersöka vilka reaktionerna blir. Det är en lugn eftermiddag — kombinationen värmen, ramadan och studentfirande gör att det är färre människor ute än vanligt.

På Hjällbotorget, där Sandra fick en sten kastad mot sig, känner vi av blickarna men ingen ger sig på oss. Vid Bellevuemoskén ler några äldre män mot oss, men de kallar oss horor på arabiska bakom våra ryggar.

Vid Friskväderstorget i Biskopsgården stirrar några killar men jäktar sedan i väg med blommor i hand mot Avenyn, där det några timmar senare blir stenkastning. Dessutom sticker en blond tjej med långt hår inte ut från mansnormen, säger analytikern Maria Wallin som tror situationen hade blivit annorlunda om testet pågått i flera dagar. Jag får ju inte en sten på mig varje dag, men rädslan finns alltid där.

Vi kom från Iran för 15 månader sedan, för att min transsexuella son ska få leva sitt liv i frihet.

På en förening för HBTQ-invandrare träffar jag flera av dem som inte syns i statistiken. En ung homosexuell kille som heter Samir förklarar att underground-gay-kulturen i flera av deras hemländer är mer förlåtande än att leva i de särskilt utsatta områdena i Sverige. En av dem som kommit hit för att få stöd är en orolig mamma som delar med sig av kladdiga nötbakelser och sina erfarenheter.

Familjen gjorde omfattande efterforskningar för att hitta ett land där deras son skulle kunna vara trygg. Transpersoner är de mest utsatta av alla HBTQ-personer. Särskilt tydligt blir problemet på skolorna. Ardeshir Bibakabadi är grundare av organisationen Homan, som hjälper homosexuella invandrade. En händelse i Biskopsgården gick så långt att han kände sig tvungen att polisanmäla.

Både elever och personal ska enligt Ardeshir, och andra i föreningen som var på plats, ha hotat honom. Efter skolbesöket kom ett brev med en bild på Hitler och en död hund. Vid en rundringning till en rad skolor i de mest utsatta förorterna i Göteborg är dock rektorerna överens om att de behöver fler föreläsare som Ardeshir, trots att de känner igen att det kan väcka ilska.

En skola skiljer sig från de övriga, Hjällboskolan i Angered där rektorn Nils Kaiser säger att de inte tagit in HBTQ-föreläsare och lägger till att externa föreläsare "inte brukar funka så bra" på hans skola.

Vissa företrädare för HBTQ-rörelsen tycker det är på gränsen till rasism att prata om att det finns problem i förorten. Representanter för HBTQ-rörelsen menar att det inte är värre i de utsatta områdena än någon annanstans. Givetvis är det lika illa oavsett var förtrycket visar sig.

Skillnaden är att personer i Biskopsgården är mer stigmatiserande om de även bryter mot vithetsnormen och även utsätts för rasism i samhället. Den blonda som förtrycks slipper i alla fall det förtrycket. Flera medarbetare och volontärer inom West Pride uppger för Expressen att unga HBTQ-personer med invandrarbakgrund inte vågat ta emot priser eller visa sig på flaken med rädsla för hot från familj och personer i deras förorter.

Däremot känner jag till kristna samfund som försöker omvända oss homosexuella, säger Tasso Stafilidis och lägger till att det är RFSL som håller i prisutdelningen. Vissa företrädare för HBTQ-rörelsen tycker det är på gränsen till rasism att prata om att det finns problem i förorten, eller som de hellre kallar det: Men de 25 HBTQ-personer som vi intervjuat träffat står fast vid att de är mer utsatta i förorten.

En av de drabbade är bisexuella Jenny. Hon har flera hundra HBTQ-vänner på Facebook, men bara en förutom hon själv har vågat bo i en förort — och nu har även den vännen flyttat därifrån. Det är aldrig någon av mina gay-vänner som vågar hälsa på och jag förstår dem, säger hon. Jenny berättar att det finns en stor motvilja att prata om problemen i förorten inom HBTQ-världen.

Det är lätt att dansa i glitter och läder i city och skrika om rättigheter, men jag har aldrig sett HBTQ-rörelsen i Gårdsten. När jag möter Igor för att ge tillbaka hans läsplatta som vi lånat för spårvagnsfärden är han inte förvånad över resultatet. Bara för att Sverige har blivit mer tolerant och vi springer runt i parader betyder det inte att något har hänt i förorten. Tvärtom, jag tycker det har blivit ett hårdare klimat de senaste åren, säger Igor. Han ilsknar till över vad ledare inom HBTQ-rörelsen sagt, att det är minst lika illa att vara gay i Askim som i Biskopsgården.

Men de försöker blunda för den stora rosa elefanten i rummet. Efter reportaget om hatet mot HBTQ-personer i särskilt utsatta förorter vill Tasso Stafilidis, ordförande för West Pride, förtydliga att han självfallet ser en större utsatthet att vara öppen med sin läggning i många socioekonomiskt segregerade förorter än i vita socialt välmående medelklassområden.

Detta framkom inte i artikeln då han även ville lyfta att förtrycket är lika illa för den enskilda oavsett var hatet än yttrar sig. Kommentaren om att kristna grupper försöker omvända homosexuella syftade till att detta sker på West Pride och var inte menad som en kommentar till det artikeln handlade om.

Totalt har sex områden i Göteborg listats som särskilt utsatta av polisen: De första fyra tillhör stadsdelen Angered, som var egen kommun fram till Det tar 20 minuter med spårvagn från centrala Göteborg till Angered centrum, som är en knutpunkt för vidare färd mot områden som Gårdsten och Lövgärdet. Angered kännetecknas av grönska och miljonprogrammens betongkomplex från 60—talen. Andel bostäder i allmännyttan är 56,4 procent, mot 26,7 procent i hela Göteborg.

En känd samlingspunkt är Hammarkulletorget där det årligen hålls en färgsprakande festival till samba-toner. Det finns människor med så många olika bakgrunder, alla lever i frid tillsammans. Alla barn leker med varandra och det finns mycket aktiviteter, folkets hus, skolor och lekparker och så finns det mycket bra bostäder, säger kafébiträdet Agha Khan, I Angered som helhet är 51 procent av de boende födda i utlandet, mot 24,5 procent i Göteborgs kommun. Parvid Pishdad, 61, förtidspensionär tidigare barnskötare ser både för- och nackdelar med att bo i Hjällbo.

Jag trivs väldigt bra här på dagarna, säger hon. Jag skulle vilja att det städas varje dag och så skulle jag vilja ha mer grönt, saker som blommar. Sedan är det också negativt att det inte känns så tryggt på kvällarna, jag är hemma på kvällarna när det är mörkt. Inte långt ifrån Hammarkullen och Hjällbo ligger ytterligare ett särskilt utsatt område, Bergsjön. I polisens senaste rapport om utsatta områden nämns en särskild riskfaktor i Göteborg: Detta ger kriminella större spelrum att bedriva sin verksamhet och expandera.

Denna spridningseffekt gör att polisen anser att det finns en överhängande risk att nordöstra Göteborgs situation ytterligare kan förvärras. Från början var planen att Angered skulle få   invånare.

Men expansionen stannade upp och stadsdelen växte aldrig ihop med övriga Göteborg, och de olika områdena i Angered ligger utspridda som öar i landskapet.

Negativt är också när ungdomar åker runt med moped och fyrhjuling runt barnen som leker, det känns inte så bra. Meli Petersson Ellafi Drönarfoto: Fullskärm Anledningen till att Sandra vågar ställa upp med namn och bild i reportaget är att hon har flyttat.

Fullskärm "Här kan man inte vara öppen," säger Igor. Fullskärm "Jag var rädd varje gång jag gick från hållplatsen, jag kunde aldrig visa att jag älskar min pojkvän. Det tillhör vardagen i förorten, speciellt om du själv är invandrare," säger Igor som fruktade för sitt liv när han bodde i Gårdsten. Läs mer i serien. Varför hålls inte West pride bland betongen? Fullskärm Mahmoud låg på sjukhus i tio dagar efter att ett gäng från hans förort jagat honom med kniv.

Vi träffar honom på en anonym plats utanför Göteborg. Fullskärm Sandra, 23, blev utsatt för stenkastning på grund av sin sexuella läggning. Tatueringen CMUS på hennes tinning är ett skyddsmärke.

Massage & escort massage homo sensuell