Michelle escort homo malmö backpacker escort

michelle escort homo malmö backpacker escort

..

KARLSTAD ESKORT KUK HOMO SÖKER KUK

Nästa snitt i atlanta i maj escort skellefteå Hon textade mig för ett par dagar, men jag ville inte svara, och eskort prostitution det var det. En sverige eskort jätte bouncer snubbe med stora biceps, kontrollera dina byxor storlek. Om en stockholm sweden escorts kvinna är verklig och allvarlig, det kommer inte att ta henne år escort girls att hitta sin andra hälft.

Sugar mama bra vistelse fördelar: Arkeologi är förmodligen den bästa metoden för datering skrifterna, som det är korrekt och vetenskapligt. Han är en man som vän och adult dating service för medelålders kvinnor du är en tjej som är vän för livet på det sättet. Meddelande mods och omfattar länk. När jag frågade om hennes relation med happypancake se mobil bubblegum, hon sa att det var oklart om de hade bildat en vänskap.

Upptäck hemligheten till att göra henne känner sig sexuellt lockade till dig, respektera dig och älskar dig för livet. Mallen utvecklades för dating byråer, familj, samhälle och kultur webbplatser. Lissabon gratis dating site — online portugisiska singlar från lissabon, lissabon. Den 25 oktober , en man som var i fängelse för 26 veckor för stalking denise fergus. Sök efter ålder, kön, plats, sexuell förkärlek bland annat homosexuella och mer.

Jag kunde se var det kan finnas gråzoner, men även om det var röda flaggor som flyger i mitt ansikte, jag valde att ignorera dem. Fortfarande, jag tror att några av de ställen som var värda ett besök, såsom salento pub gå till gift man vuxen uppkopplad dating webbplatser platsen för utlänningar och disco buddha.

Lagöverträdare kan bli föremål för civilrättsliga och straffrättsliga processer och påföljder. Kimberly fortfarande minns simon, den vackra australiensiska hon satt bredvid på en flygning från new york till los angeles för tre år sedan. Om du är gay eller inte kan få biologiska barn, se bara till att alla barn du göra höja producerades av denna metod.

En var en månad lång ldr efter att ha träffat en gång, och sedan på knull träffar de andra och vi flyttade ihop och delade på en säng och så vidare. Hon var trettio nio år gammal vid tiden för hennes död och begravdes bredvid antony. Ge bara ut din kontaktinformation när din instinkt säger till dig att detta är någon du kan lita på. Mycket riktigt, jag jobba som eskort hade viss framgång nyligen och dateras ett par tjejer för en liten young escort stockholm stund.

Lär dig det snabbaste, enklaste och mest effektiva sättet att locka kvinnor. Netto, ecobank, beando ventures, osbee företag, afrikanska guarantee trust finansiella tjänster, mr jag frågade få på telefonen, frågade om dagen, för jag blir väldigt nervös och kan inte vara mig själv.

Innehåller samadhi shemale in stockholm av grundaren av young escort stockholm mahima dharma sekt. Ytterligare information om mat inläggning och hantering av konserverad mat kan hittas på hylla-stabil livsmedelssäkerhet. Så som en dummy jag använde min bara cc-jag hade bankkort och synen debiteras mig medelålders ensamstående man söker äldre man 30 för sex Abonnemang priser faktureras månadsvis och du kan gå med i för ett komplett konto via deras hemsida.

Karen svara radera carol 27 juli 4: Och från patrick och laura i north carolina: Men som han gjorde det ljud visas i buren och gav honom en rasberry, som vissa katastrof som stannade och var arg på honom summer sprang ut ur buren och fifi slutade kyssa hans ben och bara kramat om honom. Har du bestämt dig för att solna escort service ta en paus och arbete på äktenskap tillsammans när de lever isär.

Jag njuta av vandring, mountainbike, en trevlig middag ute eller en lugn hemma med trevligt independent escort service sällskap, shemale escort malmö goda samtal över ett glas vin , kommer att se en pjäs eller en film och jag älskar att resa när jag kan. Mitt råd, bör du se till att ta det, är att gå på en online dejting plats och rätt upp framför berätta för din potentiella friarna din vikt, längd och så vidare.

För nygifta chaka, 30, och dani, 23, det hela började i devon, england, där chaka var att studera jordbruk och dani var att arbeta. Letar efter någon cool och ner till jorden för att få veta. Katawa shoujo leker med föreställningar om funktionshinder, och hur svenska eskort tjejer olika människor reagerar på en funktionsnedsättning.

Så shemale escort malmö du har att spendera allt från fem minuter till flera timmar med dem innan du bestämmer dig för om du vill se escort västernorrland dem igen, eller om du vill springa hem och gömma sig under din doona.

Uppfyller kvalitets-singlar i din albanien område eller över hela världen letar efter albanien dejting, vänner, kärlek, äktenskap, romantik, eller bara någon att prata eller umgås med. Dessa kvinnor har många brister, men det är karisma och charm som de använder. Om så är bästa interracial dating site fallet, hur länge vill ni att tolerera sådan brist på respekt för dig, för de investeringar du gör i ditt hjärta och ditt liv.

Nu efter 6 år av att jag är kvar med känslan att allt han gör är att vara iskall mot mig nu. Men jag har aldrig känt mig så nära en kille i bara en kort tid. Jag vet att ett fåtal män som kommer att hata mig för att avslöja dessa, men mina döttrar har rätt att få veta.

Jag anser mig själv vara en snäll och omtänksam person med ett brett spektrum av intressen och musiksmak. Du kan nu dela ett wifi-lösenord i ios 11 i 1 snabb och enkel steg.

Våra spännande online-dating agentur för att hitta singlar i österrike är inriktade på att få likasinnade singlar tillsammans för att hitta dejting, kärlek och romantik.

Men det viktigaste för nikolayev dating för gifta damer är att inse vad de vill och brukar göra det med bästa möjliga sätt. Bethanne visade shemale goteborg mig ett svartvitt foto på dem från att om den tiden: Så snart som han bjöd ut mig, jag sidestepped magnum p. Du kan ladda upp så många bilder du vill till din personliga profil. Denna kultur är att webben med storm och vi gör det enkelt för dig att hitta andra som delar samma mörka känslor.

Hon var en alldeles bedårande fransyska som kommit till Indien första gången och blivit förälskad i landet, varför hon med åren skaffat sig en indisk make. De reste nu runt i landet för att finna åt sig den rätta platsen att skaffa sig ett hem. Än så länge lutade det åt Jamladalen norr om Uttarkashi, ett totalt främmande territorium för de flesta turister.

Vi var tvungna att evakuera vårt hotell för den omfattande bengaliska balunsen med dess ominösa vidlyftigheter, varför vi alla bestämde oss för att helt enkelt fara vidare. Man kunde ju ändå inte se något eller njuta av bergen, allt var bara tjock dimma den sista morgonen, men plötsligt gled molnbankarna i sär, och man kunde vagt skymta topparna av Trisul och Nanda Kot.

Det var som om bergen bara lät skymta sina yttersta frestelser och behag enkom emedan vi alla skulle packa oss därifrån. Bussresan till Almora är bara 52 km, men mycket kan hända på den resan och händer. I Kosi kom en hel skolklass ombord, och de fick trängas om de sista sittplatserna och alla ståplatserna.

Det blev så trångt att väskor pressades ut genom fönstren, så att bussen måste stanna och barnen i panik springa och leta efter sina förlorade persedlar. Dock innehöll deras utpressade väskor varken kameror eller whiskyflaskor. Resan tog tre timmar. I Almora fann jag Mr. Shah i hotell Kailas vid lika god vigör som någonsin, han är nu 82 år gammal, och jag fick omgående det gamla klassiska enpersonsrummet, utsökt möblerat och utsmyckat med fallfärdiga möbler från förra seklets början och de mest pittoreska prydnadsföremål typ primitiv indisk kitsch.

Även här hade man ett hem. Jag besökte genast Kesar Devi, det omdiskuterade hippieparadiset mellan Almora och Binsar. Det är omkring 10 kilometer dit, och promenaden tar en och en halv timme. Man ser Kesar Devi från staden, det är just den kullen med det höga radiotornet som berövar staden utsikten mot de magnifika bergen runt Nanda Devi.

Men går man upp till Kesar Devi får man hela denna utsikt - om vädret tillåter. Det gjorde det inte. Shah förklarade väderleksproblemet med att det var för mycket markozon. Sådant utlöser ej sällan allergier, och det skulle kunna vara förklaringen till min svåra hosta och de förskräckliga ideliga nysningsomgångarna. Vid Kesar Devi blev jag ovänligt bemött av ett gäng amerikanska käringnunnor i hinduistiska svepningar. De hävdade med bestämdhet att jag var inne på fel väg och måste ta en annan väg, fastän de själva kom ner för vad som måste vara den rätta vägen, som jag var på väg upp för.

När jag kom upp till området var alltsammans inhägnat av taggtråd. Tydligen var det ett koncentrationsläger. Jag bluffade mig in på deras område med att jag inte kunde hitta utgången, alltså någon väg ut genom taggtråden, och vem kommer inte emot mig då om inte de arga amerikanska nunnekäringarna i sina hinduistiska svepningar? De var fortfarande inne på det spåret att jag var på fel väg. Tydligen var hela det taggtrådsförseglade området någon sorts sanktuarium för något sällskap från Calcutta.

Men käringarna var alla definitivt amerikanska. Något spår av några glada hippies fann jag inte. Det fanns definitivt inte en enda haschplanta på hela området. Damerna, för det fanns bara damer på glid mot kategorin tandlösa käringar på området hade sina små odlingar, men det var bara grönsaker. Stället var det menlösaste i världen.

Varför då all denna taggtråd? Ingen kunde besvara frågan. Kanske var det för att hålla ovälkomna besökare utanför, typ jag. När jag återvände till staden fick jag sällskap av en ung sikh som vägrade överge mig.

Han ville att jag skulle komma och bo hos hans familj. Han var två tredjedelar av min storlek, och ändå är jag ingalunda lång, och hans engelska var fullkomligt bedrövlig.

Jag sade inte till honom att han i så fall borde lära sig bättre engelska, för han hade inte förstått det. Min ursäkt att skiljas från honom blev min plikt att uppsöka min gamle vän Mohan Kandpal, tidigare direktör för Hotel Ambassador i Almora, ett fallfärdigt träruckel, men nu framgångsrik klädbutiksinnehavare.

Hela hans familj var där, och jag fick för första gången träffa hans son. Samvaron var idealisk, och trivseln var total. Även här hade jag både ett hem och en familj. Mohan Kandpal avslöjade för mig mysteriet med vädret.

Monsunen hade varit ovanligt långvarig i år, den hade varat i sex månader mot normalt fyra, och detta hade resulterat i den höga fuktigheten med abnormt varmt väder och höga markozonvärden. Han ville genast bjuda mig på middag, men jag hade redan lovat mig åt Mr. Denne gamle rolige man upphör aldrig att förvåna mig. Han satt med i regeringen från och har aldrig upphört att engagera sig i politiken, ehuru han aldrig gjort karriär utan mest ägnat sig åt oavlönat socialarbete. Sitt hotell "Kailas" har han drivit sedan , hans åriga hustru lagar fortfarande den bästa tänkbara mat åt alla gästerna, och hör och häpna: Shah har kopplat upp sig på Internet och har en e-mail-adress: Det fanns tre cybercaféer i staden.

Två av dem fann jag på vägen till Kesar Devi. Det kostade 90 rupier i timmen mot 80 i Rishikesh, 60 i Dharamsala och 10! Jag sade att det hade tagit mig 20 minuter att alls bli uppkopplad och inloggad i Rishikesh.

Det var lätt att lämna det avgasgiftiga trafikkaoset Almora trots den innerliga samvaron med mr Shah och min vän Mohan Kandpal med hela hans familj.

Mr Shah blir bara mera rörande med åren i takt med att han krymper, och han har all anledning i världen att oroa sig för sitt unika hotells framtid. Vem ska ta över det när han är borta och ha intresse av att bibehålla dess genuina så innerligt pietetsfulla karaktär? Hans hotell är närmast att beteckna som en internationell institution, som vandrare från hela världen har fått njuta av och fått bidra med egna upplevelser och personligheter till.

Allt finns bevarat i hans fem noggranna gästböcker, där jag själv förekommer fyra gånger i tre av dem, och jag har den stora äran att av honom bli tilltalad som en vän.

Mohan Kandpal insisterade på att få bjuda mig på lunch innan jag avreste. Det skulle försena mitt program, men hur kunde jag väl tacka nej? Vi hade en underbar familjesamvaro där i hans lilla affär med alla de tre barnen och hustruns fantastiskt goda mat. Hans familj bor i deras klädbutik, och det så kallade vardagsrummet får vid behov tjäna som provrum åt kunderna.

Bakom detta provrum-vardagsrum är en liten trång kammare, den så kallade sängkammaren, och så har de bakom den sitt kök i en liten skrubb bredvid toalettbåset. Detta är den fulländade familjeidyllen.

Likväl såg han fram emot att inom några månader kunna skaffa sig dator, internet och e-mail. Trafiken i Almora ät ett kapitel för sig. Då staden ligger högst upp på en ganska brant kulle går det bara en väg till och från staden, och den är enkelriktad.

Det betyder, att en buss för att komma ut från Almora måste köra runt hela staden, ut i den östra utfarten, hela vägen ner i dalen och sedan upp igen längs serpentinvägarna till infarten innan den äntligen kan fara vidare, så att det kan ta mer än en halv timme för en buss att ens bli av med denna lilla Himalayastad.

Vägen till Naini Tal är 63 kilometer, och den är en av Himalayas vackraste, först nedför en oändlig floddal tills man nästan snuddar vid vattnet, och sedan upp för en annan floddal, tills man passerar ett grällt skärt Ashramkomplex och ankommer till Bowhali.

Där måste man byta. Bussbiljetten de fem milen till Bowhali kostade 40 rupier, färden med jeep den sista milen till Naini Tal kostade Naturligtvis var detta absurt.

Det är nackdelen med Naini Tal: Det är kanske Indiens dyraste stad. Den skulle kunna kallas Indiens Venedig, ty den är uteslutande en turiststad. Vid lågsäsong på vintern är hela staden död. Vid högsäsong kan ett hotellrum kosta mer än rupier, och i denna prisklass sjunker då priset vid lågsäsong till rupier. Min gamla värdinna på hotell Alps var vänlig nog att acceptera mig för rupier - jag var ju gammal stamgäst.

Priset för mig senast jag bodde här för 2 år sedan var rupier. Det första jag gjorde i Naini Tal var att försöka få tag på Catherine. Hon skulle ännu vara i Naini Tal och lämna staden till kvällen. Det visade sig att hon inte hade tagit in på samma hotell som hon tidigare bott på. Alltså var det närmast omöjligt att hitta henne, om man inte hade en ovanlig tur, och om hon alls fortfarande var kvar, vilket det var troligt att hon inte var.

Som vanligt fanns det inte många västerlänningar i staden. Jag mötte två flickor och en ensam man men sedan ett franskt par, som visade sig vara rejäla Himalayaveteraner. Vi slog oss ihop och hade utomordentligt trevligt hela kvällen, först över otaliga glas te och sedan över en rejäl middag på mitt favoritställe Negi.

De skulle följande morgon resa till Almora, och naturligtvis rekommenderade jag varmt hotell Kailas och berättade allt om Mr Shah.

De blev genast begeistrade: Följande morgon besteg jag Naini Peak tidigare China Peak , men som vanligt kunde man inte se ett jota av bergen för alla molnen, diset, dimman och ozonet. Emellertid fann jag min gamle vän där uppe som bjöd mig att komma upp på nytt till kvällen, då han lovade att det alltid brukade vara klart.

Han ville även att jag skulle stanna där över natten med honom då, men det kunde jag tyvärr inte ställa upp på. När jag vid 4-tiden på eftermiddagen startade på min väg uppför stötte jag genast ihop med min vän.

Han var i stan för att köpa förnödenheter. Jag hade tur, sade han, för genom att jag mött honom kunde vi ta bussen upp tillsammans. Jag hade inte ens vetat om att det gick en buss dit upp. Vi ställde oss att vänta på bussen, men den kom aldrig. Klockan blev fem - ingen buss. Då var det ingenting mer att göra.

De rådande dimmorna och molnen gav mig anledning att gravt betvivla hans försäkran om fri sikt, och om man väl kom upp före skymningen måste man även ta sig ner före skymningen.

Klättringen är meter. Så det var bäst att låta bli. Alams övernattningsgäst fick uppskjutas till ett annat år. Allt annat verkade även ta slut denna dag. Min sista tandpetare gick åt, och återstoden av min whisky tog slut. Hälften hade ju runnit ut på vägen i väskan till följd av slarviga takpassagerare på en jeep, så den hade räckt ganska länge ändå - en halv liter whisky hade hållit mig flytande i två veckor.

Inte heller fungerade stadens båda Internet-möjligheter. Uppkopplingen tog 15 minuter, och sedan kunde man visserligen se från vem man fått post, men vad man än gjorde sedan så avbröts uppkopplingen av den aktionen. Det var fel på servern. Min värd bekräftade att det andra stället hade samma problem. Hela Kumaon hade en och samma taskiga server, och det var ingenting man kunde göra åt saken.

Mera angenäma minnen från Naini Tal var mitt möte med en stor flock langurer på vägen ner från Naini Peak - dessa stora vackra gråblåa apor med vit päls kring ansiktet, samt mitt möte med Gavin från Dublin.

Vi slog oss samman och satt snart på ett kafé och pratade bara Shakespeare. Resan ner till Kathgodam gick smärtfritt ehuru under oroväckande auspicier: Dessutom hostade jag fortfarande torrslemklumpar medan svalget inte alls fungerade som det skulle, uppsvällt som det troligen var; och nu stundade den indiska motsvarigheten till den transsibiriska järnvägen, den transhimalajiska järnvägen från Kathgodam till Darjeeling på minst 40 timmar utan vettig mat på vägen.

Allt jag hade var min romflaska och ett par miserabla bananer, men dessa gick ett ohyggligt öde till mötes: Dessutom lyckades jag denna gång inte få en biljett i första klass utan endast i andra klass. Det betydde att nätterna skulle vara iskalla och dagarna stekheta, ingen filt skulle finnas att tillgå, och man skulle vara helt utlämnad åt myggorna och tåglössen. Nu började verkligen resans hårda bandage. Tillsammans med ett australiensiskt par begicks det dock en prunkande avskedsmiddag på stationen i Kathgodam med omelett och hinkvis med te som inledning, och en het middag därpå.

Man visste ju inte när man skulle få mat nästa gång. Paret från Perth var i min ålder, och hon var bengaliska.

Vi talade mest om Darjeeling och Tibet, och Paul var fullkomligt hänförd av mina kartor och kunde inte slita sig från dem. De indiska tågen är alltid mer än proppfulla, och folk sitter och ligger på varandra huller om buller överallt. Därför blir de indiska tågolyckorna, när de inträffar, alltid dubbelt katastrofala. Därför försöker jag alltid få första klass, där trängseln är mindre, men denna gång gick det inte. Att färdas i andra klass ger kusliga associationer till andra världskrigets Förintelse och dess människotransporter, ty precis så är det.

Man är en levande sill bland alltför många levande sillar i en sillburk, och man kan inte komma ut. I regel är tågen i Indien kraftigt försenade, och därför finns det inget vanskligare än ett tågbyte.

Om man då måste byta någonstans i ingenstans, exempelvis i Barauni i norra Bihar där ingen talar engelska och allt står skrivet på hindi, är man verkligen utlämnad åt ödets nycker och har bara att lyda reglerna för rysk roulette – går det så går det. En natt väntade jag där i fem timmar från 12 till För första gången bemöttes jag vänligt av personal som kunde engelska, och för första gången verkade tåget vara i tid.

Hostig, smutsig och svulten steg jag av i Barauni vid midnatt och hänvisades till en väntsal där man kunde sitta, använda toaletten, fräscha upp sig och känna sig som hemma. Det har heller aldrig hänt förut. Det rätta tåget kom punktligt, och det var bara att hoppa på – om man kunde få plats. Naturligtvis var det fullproppat. En rådde mig att i stället försöka smyga mig in i första klass. Det hade jag ingenting emot, och det lyckades. En vänlig konduktör tog hand om mig och lät mig bara vänta på hans formalitetsövningar i två timmar, men klockan 3 hade jag en egen säng i tåget att sova i.

Naturligtvis betalade jag gärna de extra kostnaderna. En annan fördel med första klass är, att där finner man alltid intressanta människor som talar engelska. Indiens överklass och de som behärskar landet är de som kan tala engelska och har en utbildning i det språket. Ju fattigare, desto eländigare språkkunskaper och analfabetism – naturligtvis. I andra klass är de andra passagerarna vänliga, nyfikna och intresserade, men som regel kan de inte engelska.

Resultatet är att man blir fullkomligt isolerad. När jag vaknade upp klockan sju följande morgon passerade tåget redan Kishanganj. Det innebar, att det faktiskt höll tidtabellen. Det hade aldrig hänt förut. Och helt plötsligt – klockan 10 – var man framme vid New Jaipalguri.

Man togs med fullständig överraskning och hann nästan inte hoppa av tåget i tid innan det skulle bära iväg med en till Assam och Guwahati. Och utanför stationen ställde sig genast en jeep till förfogande. Tidigare hade man alltid först nödgats ta en cykelrickshaw in till Siliguri, men nu förde en alltså jeeparna direkt från stationstrappan till hemmets tröskel i Darjeeling.

Ombord på samma jeep färdades ett förtjusande par som hade ett hotell högre upp i staden. Värden berättade att säsongen hade varit bedrövlig. Till följd av de svåra översvämningskatastroferna i Bihar och Assam och Calcutta hade i år turisterna uteblivit helt. Han hade haft två stora grupper på kommande från Bombay och Calcutta, men i sista stund hade båda grupperna avbokat, och hans hotell hade förblivit tomt. Hela vägen upp till Darjeeling skymdes av moln och ren tjocka.

Ibland syntes inte vägen. Så hade vädret varit hela tiden, sade de. Jag trevade mig fram till mitt gamla älsklingshotell Shamrock, och även det var tämligen tomt – vid mitt förra besök hade det varit översvämmat av gäster. Där fanns nu bara några strandsatta israeler som talade dålig engelska och en flicka från Thailand.

Det var i alla fall inte för mycket. Min medresenär i jeepen hade delgett mig den tragiska nyheten att Bush hade vunnit det amerikanska presidentvalet, men israelerna på Shamrock var av annan mening: Allt hängde tydligen på Florida. Det ingav en smula hopp. Alla medresenärer på hela vägen hade varit av den hållningen, att Al Gore som president troligen skulle göra mindre skada än den opålitlige rikemanssonen Bush, och jag hade fullkomligt delat deras mening.

Thailändskan inbjöd mig på kvällen att tillsammans med israelerna följa med och hälsa på en lokal konstnär. Denne visade sig vara David Douglas, son till den burmesiske fantastiske konstnären Gory Douglas med sin utsökta finrealism. Denne hade tvingats fly från Burma under den japanska ockupationen och kommit vandrandes över bergen och genom Assam för att fastna i Darjeeling som ett av krigets många strandsatta offer.

Hela resten av livet talade han om att återvända till Burma, men det blev aldrig av. David Douglas i min ålder fast något yngre har sin bas i Kathmandu och Paris men siktar på att flytta till New York. Vi blev genast goda vänner, och hans vackra syster visade sig vara musiker.

Så fort de hörde att jag spelade piano dammade de av ett gammalt instrument utan klang och stämning som farit illa av monsunerna och de drastiska temperaturförändringarna i Darjeeling men likväl fungerade fastän det var år gammalt. För första gången spelade jag piano i Indien, och publiken var betydligt nöjdare än jag.

Således hade man nu även tillgång till piano i Darjeeling. Sedan blev det stor festmiddag nere på Shamrock, och ingenting kunde bli bättre. Man var hemma igen plötsligt kringsvärmad av nya underbara vänner – medan presidentvalet i Amerika höll på att urarta till rena farsen genom oegentliga förfaranden i Florida, saknade röster, felaktiga röster och hot om rättsliga åtgärder med krav på omval, att alltså göra om hela presidentvalet, medan de senaste diffusa siffrorna tydde på att odågan George Bush kanske vunnit valet med en knapp majoritet på röster, som hotade bli färre.

Det var i alla fall inte mindre än 13 grader i rummet när man vaknade. Det heter ju att det enbart är hälsosamt och stärkande att sova i kalla rum, även om man hostar lungorna av sig och snörvlar som en lungsiktig flodhäst. Åtminstone kanske man med tiden blir en smula härdad, när någon gång alla plågorna tar slut. Det värsta med att ständigt snörvla och få hostattacker enligt recept i akt III i La Traviata varje kvart i ett land som Indien är att man socialt är fullständigt utslagen.

Man kan inte umgås med folk, och man kan inte ge sig ut på lockande företag på grund av den överväldigande risken att ytterligare försämra det allmänna hälsotillståndet. Därför hade jag rusat genom hela Garwhal och Kumaon och inte banat några nya vägar och låg i Darjeeling så långt före tidtabellen - där jag kunde göra ännu mindre; ty med Darjeeling drunknande i dieselavgaser förvärrade genom giftiga dimmor och iskalla molnskyar utan vind är risken procentigt obefintlig för att någon sjuk någonsin ska kunna bli frisk.

Jag var bjuden till David klockan Före det försökte jag aktivera litet email-trafik. Det finns cyberkaféer överallt i Darjeeling, minst 6 stycken, och alla tycks fungera tillfredsställande. Precis när vi skulle börja blev det allmänt strömavbrott. Det hade inte kunnat komma mer lämpligt. David kommenderade mig att spela piano medan han utförde ett porträtt av en betalande klient. Pianot var imponerande genom att de stumma tangenterna aldrig var de samma: Så drog jag lite Bach- och Händellåtar, lite Schumann och Schubert, lite Chopin-potpurrin och slutligen lite Beethoven.

Klienten satt som en stenstod av förtrollning medan målaren arbetade intensivt. På en och en halv timme var porträttet färdigt. Pianot hade varit bäst för Bach, men vad som tog mest skruv var Beethoven. Den sista satsen i den e sonaten förfelar aldrig sin verkan, inte ens på ett ospelbart piano.

Sedan var det bara stress för resten av dagen. Upp och ner mellan olika myndigheter på toppen och i botten av staden för att få ett Sikkim-tillstånd och ett hektiskt jagande efter ett cyberkafé som fungerade: Klockan 4 hade jag mitt Sikkimtillstånd klart.

När jag då gick för att köpa bussbiljett till Gangtok visade det sig att inga bussar skulle gå dit på fyra dagar: Klockan 5 var det dags för ett nytt möte hos David. Då avslöjade han sina verkliga avsikter med mig: Naturligtvis hade jag ingenting emot det. I en och en halv timme fick jag sitta där och läsa i en bok om Dalai Lama medan denne superbe konstnär fångade min filosofiska själ i pastell, där han i sin realism tycktes lyckas med att få med vartenda hårstrå och vartenda skäggstrå.

Det var något i min uppenbarelse som han från början fängslats av idén till att försöka avbilda, och han lyckades. Porträttet visar mig i rak profil, en vinkel som man aldrig kan se sig själv i på något sätt, med blicken ner i en bok och med bara främre halvan av huvudet synlig i en filosofisk-poetisk inåtvändhet med djup koncentration - den totala motsatsen till ett passfoto. Jag har aldrig tyckt om att bli fotograferad, men inför att bli avporträtterad under timmar av orörlighet kände jag mig märkvärdigt ledig och obesvärad.

Naturligtvis fick jag hur mycket te och kaffe och kakor jag ville samtidigt, för att jag skulle hållas lugn. Inte en gång bad han mig ändra eller korrigera min ställning. Efter sittningen ville han ge mig porträttet. Jag vägrade ta emot det, ty i mitt bagage skulle det bara fara illa. Han fick behålla det själv, men han lovade att vid tillfälle skicka ett fotografi av det. Vi blev hemskt goda vänner. Vi hade mötts av en slump, i morgon skulle jag till Sikkim, och själv skulle han på måndag lämna Darjeeling.

Detta var vårt sista möte för en oöverskådlig framtid, men samtidigt bäddade detta möte för en långvarig och varm vänskapskontakt.

Han hade vuxit upp i Darjeeling och bott där ända till , då oroligheterna bröt ut och nepalesiska ungdomar mellan 15 och 20 år brände ner halva staden och gick fram som skenande bärsärkar. Fram till dess, menade David, hade Darjeeling varit det absoluta paradiset. Plötsligt hade det sedan förlorat sin oskuld, han var då 21 år, och han hade aldrig mer känt sig hemma där efter det, även om hans familj fortsatte att bo kvar. Två skapande själar hade funnit varandra och mötts i ett ömsesidigt skaparutbyte som i en hjärtlig andlig omfamning för att sedan genast skiljas åt igen och kastas ut åt helt olika håll i världen.

Sådant inträffar hela tiden, och det är bara att tacka och ta emot när sådana gudagåvor erbjuds, som måste betecknas som de högsta som kan existera; ty närmast Skaparen själv står de skapande konstnärerna, och när två sådana möts i full förståelse för att de båda är på rätt väg fylls himlen plötsligt av inte endast pegaser utan även flygande enhörningar.

Darjeeling lämnades i gryningen. Vädret var fortfarande tveksamt och lovade ingenting vackert. Jag fick snabbt en jeep till Gangtok som snabbt blev överfull. Det var en täckt jeep den här gången med täta fönster hela vägen runt, så man hade skäl att anta att det för en gångs skull skulle vara en absolut säker jeep.

Det skulle visa sig vara den osäkraste jag någonsin hade satt min fot i. I baksätet satt det en hel familj på fyra personer. Mellan dem satt det ännu en dotter i årsåldern. När vi färdades över kullarna genom dimmorna ner mot Teesta började plötsligt den lilla ettåringen spruta spyor omkring sig. Den stackars unge man snett framför mig längst bak blev alldeles nedstänkt.

Vi måste naturligtvis genast avbryta färden för städning, röjning och omorganisation. Den unge oskyldige mannen var helt ställd och som bedövad.

Det är inte roligt att bli helt nerspydd ens av en liten intet ont menande ettåring, och man kan bli helt paralyserad för mindre. Efter detta rabalder fortsatte resan. De branta backarna och tvära krökarna ner mot Teesta stod nu som nästa punkt på programmet. Modern med ettåringen satt nu närmast fönstret, för att lillflickan skulle kunna spy rätt ut om det behövdes.

Det var helt rätt tänkt. Plötsligt flög de båda rakt ut genom dörren, som utan förvarning hade öppnat sig. Modern rullade runt i backen flera varv, och den lilla ettåringen flög handlöst omkring. Jeepen stannade omedelbart, och de utkastades förvånade rop överröstades totalt av alla de andra passagerarnas chockreaktioner med skrik och vrede och tårar.

Katastrofen och haveriet var totalt. Argast var förstås pappan. Han grälade en lång stund med chauffören om dörren som öppnat sig fast den inte skulle ha öppnat sig och menade att den inte hade kunnat vara låst fastän den varit låst. Mest skadad var modern, som fått sin klänning förstörd och ordentliga skrubbsår på händer och armbågar men ingenting blodigt. Värst skrek förstås ettåringen, och hon demonstrerade övertydligt att hon nu ämnade skrika för resten av dagen.

Hon hade fått ett litet skrubbsår mot kinden och kanske bitit sig i den också. Olyckan kunde inte förklaras, låsanordningarna fungerade som de skulle, och de hade tydligen bara inte gjort det i fel ögonblick. Färden fortsattes efter långt uppehåll och under ihållande tårar, skrik och tandagnisslan som fyllde hela jeepen ända fram till Gangtok km.

Endast den nerspydde unge mannen var nöjd: Den enda andra västerlänningen med ombord var Pavel från Prag. Våra vägar skildes i Gangtok, då han skulle till Rumtek medan jag skulle norrut till Phudong.

På vägen till Gangtok plockade vi även upp en annan passagerare, en mycket sjuk ung man, som genast i jeepen vek sig dubbel och vägrade resa sig mera. Han låg mest med sitt huvud i Pavels knä. Tänk er denne patient till ackompagnemang av den ständigt skrikande ettåringen, hennes ständigt gråtande äldre syster, de andra kvinnliga passagerarnas jämmer och tandagnisslan, så har ni den fulländade och fullspäckade Sikkimesiska ambulansen.

Vår hårt prövade chaufför var mycket road när jag påtalade detta. Vi kom i alla fall alla levande fram till Gangtok, och mer än så hade vi faktiskt inte betalat för. Vägen vidare norrut till Phudong var som vanligt i oroväckande dåligt skick, men det förekom inget uppfiskande av bilvrak på vägen, vilket en gång försenade mig där i två timmar.

Det var helt normalt. Min värdinna på Northway tog genast väl hand om mig som vanligt och bjöd på omelett och te. Jag hade ju ännu inte fått någon frukost. Hon gav mig ett enbäddsrum för bara 50 rupier 10 kronor , det billigaste hittills under denna resa, så jag kunde ju inte annat än bara trivas.

Bara vädret kunde ännu bli bättre. Efter installationen gick jag upp till klostret. Ett australiensiskt par, som kommit samtidigt som jag men med en annan jeep, stod redan i startgroparna för att återvända till Gangtok. Jag försökte fresta dem att följa med upp till det spännande klostret. De svarade att de nog skulle komma om de inte fick någon jeep.

Tydligen skulle de missa klostret, och de skulle inte veta vad de skulle gå miste om. Klostret var i exemplarisk ordning som vanligt, och där pågick jobb för fullt runt omkring.

Hela stenläggningen utanför skulle läggas om, och de små pojkmunkarna strävade för fullt med sina överbelamrade skottkärror. De hade ett knog och ett kneg, och flera av de omgivande småhusen höll även på att restaureras. En vänlig munk visade mig omkring. Jag observerade genast en plansch med den nyss flydde Karmapa från Tibet. För honom var saken självklar. Det fanns ingen Rumtek-kontrovers. Den flydde Karmapa från Tibet var den riktige Karmapa, det var en självklarhet, och allt annat var nonsens.

Inget snack om saken. Han visade mig även in i meditationsrummet, ett mindre tempelrum med blåsvarta skräckfresker på alla väggarna. Hit drar sig munkarna tillbaka för att i timmar meditera bakom lyckta dörrar och resonera om förbjudna ting. Ytterst få resenärer får se detta rum, och det gäller att ha tur: Med en man jag passerade på vägen diskuterade vi vädret. Han sade att det hade varit vackert och klart igår och att det mycket väl också kunde vara det i morgon. Väderfrågan förblev alltså som den varit under hela resan ren rysk roulette.

Min värdinna menade dock att det hade varit vackert hela tiden ända tills jag kom, och så tycktes det ha varit över hela Indien: Hennes man busschauffören har nu bara turer mellan Gangtok och Siliguri på grund av vägproblem högre upp. Han var därför inte hemma, och min värdinna och jag hade därför middag på tu man hand på kvällen.

Hon har gått ner från till 88 kilo men vill helst gå ner till 70, vilket jag dock menade vore för mycket. Vi talade också om Rumtek och Karmapa. För henne var också saken självklar: Att över huvud taget diskutera något annat var fullständigt ovidkommande. Min goda värdinna var så generös, att hon inte ville ha något betalt för all den mat hon bjudit på utan bara 50 rupier 10 kronor för rummet. Hennes enda villkor var att jag skulle komma tillbaka. Jag lovade gärna att göra det om ett eller två år.

Landskapet i norra Sikkim var aldrig vackrare i sin färgprunkande rikedom av grönska, gigantiska dahlior och liljor stora som solrosor, julrosor och andra grannröda exploderande vackra färgklickar, och det var en fulländad njutning att färdas genom detta landskap i bakluckan på en jeep bästa platsen , så att man kunde se hela det landskap som man färdades ner ifrån.

Bland de andra passagerarna i jeepen var två munkar, och en av dem visade mig i Gangtok var jag skulle finna en jeep till Rumtek. Det finns fyra jeepstationer i Gangtok. Den nedersta och största är bara för jeepar söderut till Darjeeling och Siliguri. Den andra halvvägs upp är bara dyra privatjeepar. Den översta, den så kallade "Children’s Park", är för jeepar norrut och västerut.

Så finns det en fjärde som är liten, varifrån jeeparna till Rumtek avgår. Liksom alla vägar i Indien är vägen till Rumtek inte den bästa. Rumtek ligger på kullen mitt emot Gangtok på andra sidan dalen, det är inom gångavstånd ser det ut som, men för en jeep är det 20 kilometer och tar det minst 45 minuter. Det är uppklättringen till Rumtek som är den besvärliga, och den blir inte enklare om jeppen stannar på vägen för att ta sig an ett lass virke, som lastas in så att hälften sticker ut utanför.

Men Rumtek är definitivt det mest imponerande klostret i Sikkim. Det är stort, rikt och vackert, och inför den Gyllene Stupan med relikerna efter den e Karmapa får man samma känslor som i Tashilumpo, Panchen Lamas stora stupa i Shigatse.

Också här i Rumtek var Karmapakontroversen en självklar sak: Det fanns bara en Karmapa, och det var den enda rätta. Hans bild var redan uppsatt i klostret. Det var bara för honom att komma och inta sitt självskrivna hem. Men detta kan bara ske när indiska regeringen har gett klartecken. Detta ämnar inte indiska regeringen göra förrän säkerheten kring Karmapa och Rumtek är total.

Oinitierade besökare förbryllas en aning av de beväpnade soldaterna och vakterna på taken och överallt omkring klostret, men det är bara säkerhet, och den är nödvändig. Rumtek är ett viktigt kloster, kanske det viktigaste i hela den tibetansk-buddhistiska världen just nu, så säkerhetspådraget är väl befogat. I Gangtok hade jag upptäckt en vän från Darjeeling, Maurizio från Bologna, som varit på resande fot nu i ett år mest omkring i Sydamerika och nu började längta hem, och vi hade haft sällskap till Rumtek.

När vi var klara därifrån var klockan bara halv Jag hade tänkt stanna i Rumtek över natten, ett enbäddsrum på det lokala hotellet kostade bara 60 rupier, så det var ytterst frestande att göra det, och säkert hade jag gjort det, om vädret varit bättre.

Som det var nu såg man inte ens Gangtok på andra sidan dalen för bara moln och dimma. Därmed föll jag för frestelsen att riskera att våga försöka satsa på att ta mig till Pelling till kvällen. Tillsammans med Maurizio återvände vi till Gangtok vilket man måste göra för att komma vidare, och jag visste att den sista jeepen till Pelling skulle avgå halv ett. Jag och Maurizio skildes, och han lovade komma efter mig till Pellling efter några dagar.

Vi hade haft stor glädje av varandra då vi ju ohejdat kunnat tala italienska tillsammans, ett språk som han knappast fått tala mycket i Indien eller Sydamerika. Det bästa kapitlet av hans resor sade han att hade varit Andamanerna. Kvart över 12 nådde vi Gangtok, och det gällde att snabbt hitta "Children’s Park" i övre delen av staden, men denna jeepplats är svår att hitta, och naturligtvis gick jag fel.

När jag äntligen kom fram skulle Pellingjeepen precis gå. Det såg ut att finnas platser lediga i den, så jag lämpade in mitt bagage och sade till mina tyska reskamrater att jag funnit rätt jeep. När den skulle gå tillfrågades vi om biljetterna. Det visade sig att man måste köpa biljetter i en särskild bod. Det hade vi inte gjort, och jeepen var fullbokad. Den sista jeepen till Pelling gick punktligt halv ett, utan oss. Vi fick då börja kompromissa oss fram.

Vi fick en jeep till Jorethang, som är något mer än halvvägs. Jeepen avgick klockan ett, och klockan 4 nådde vi Jorethang. Där möttes vi av beskedet att den sista jeepen till Pelling lämnade Jorethang klockan 4. Så vi fick ta en annan jeep till Gerzing.

Nu började det redan mörkna, och vädret blev obönhörligt ännu sämre. När vi passerade Legship var det mörkt, och det började regna. Det rådde totalt mörker när vi nådde fram till Gerzing, och därifrån skulle ingen jeep mer gå upp till Pelling.

Vi var sex personer som ämnade oss dit, och vi vägrade lämna jeepen i regnet. Chauffören vägrade lika resolut köra oss vidare på grund av det dåliga vädret och den obefintliga sikten. Det palavrades mycket där i Gerzing.

En annan chaufför dök upp och ville ha rupier för att köra oss i natten och regnet upp till Pelling. Det var bara 33 rupier per person. Jag fann det rimligt och fick de andra med mig. Det är inte lätt att köra i mörker i Himalaya när det regnar, ty asfalterade vägar blir då genast såphala. På ett ögonblick var den så kompakt att vi i baksätena inte kunde se något utanför fönstren. Allra minst syntes något av vägen. Det såg inte bättre ut än att chauffören måste köra i blindo i tjockan.

Dock kunde man förmoda att han kände vägen och kört den många gånger förut. Men hela tiden måste han slänga ut huvudet genom sidorutan i fåfänga försök att se vägen bättre eller ens att upptäcka den.

Det var bara en snöstorm som fattades. Plötsligt kunde det dyka upp vägstenar rakt framför oss, bakom vilka det var tomma rymden och förmodligen någon avgrund, så att det gällde att gira för glatta livet och då helst åt rätt håll. Men fram kom vi i åska och hällregn och rykande tjocka, och där väntade mitt gamla hotell Garuda med billiga rum, god restaurang och varm dusch. Den sistnämnda anlitades genast, det var min första kroppsrengöring sedan Naini Tal för en vecka sedan och min första varma dusch på hela resan.

Sedan väntade en galamiddag i restaurangen och ett eget varmt rum att sova i för bara 60 rupier. Det vansinniga projektet att försöka hinna med Pelling efter Rumtek en resa på km på vägar i Sikkim och under alla världens oväder hade lyckats. I Pelling satt det ett helt gäng infrusna och inregnade och huttrade i väntan på bättre väder.

Somliga hade väntat i nästan en vecka. Alla lokala experter var eniga om att det dåliga vädret var helt oegentligt och alldeles absurt. Det skulle vara vackert så här års, och Kanjenjunga skulle vara som mest till sin fördel.

I stället var det bara drypande dimma och regn. En konstnär bland västerlänningarna skisserade en tavla: Ett träd kunde med svårighet urskiljas. Resten var bara blyertsgrått. Vi var femton stycken från England, Frankrike, Belgien och Sydafrika utom jag. Vi fyllde hela restauranten och satt där och pratade och frös hela dagen medan ingen ens gitte titta ut genom det tröstlösa fönstret.

På eftermiddagen gick jag upp till Pemayangtse, väl rustad med riktiga skor och strumpor för första gången och paraply. Jag hade ju en viktig mission att uppfylla där uppe vid klostret. Håkan Hjelmström, som jag träffade här med hans Bettina förra gången jag var här för två år sedan i betydligt bättre väder, hade bett mig underrätta en av lamorna vid klostret om hans återkomst till sommaren.

Denne lama var ingen mindre än Gyalpo Yongda, ryktbar genom sina mycket aktiva sociala insatser i Sikkim. Från början hade han tjänstgjort i Sikkims kungliga armé, men när Sikkim förlorade sin självständighet sadlade han om och gick in i politiken i stället.

Denna fann han otillräcklig för sina syften, så han blev buddhistisk munk i stället och startade sitt hem och skola för Sikkims föräldralösa och medellösa barn. Han ger därigenom möjlighet till utbildning och utveckling åt barn som annars bara skulle bli tiggare. De får bo och hjälpa till i skolan, där de får utbildning i alla viktiga ämnen och inte minst buddhism och tibetanska språket, och hela skolan och rörelsen är självförsörjande.

Han får inga bidrag från staten utan måste göra och bekosta det mesta själv. Han är därigenom som en Don Bosco av Sikkim, och han inbjuder unga västerlänningar att komma och hjälpa till vid hans skola. De får mat och husrum gratis mot att de undervisar i exempelvis engelska eller datorkunskap. Håkan är datorexpert, och Bettina är sjuksköterska, vilket är två alldeles utmärkta kvalifikationer för att kunna göra stor nytta vid Denjong Padma Choeling Academy i Pemayangtse. För närvarande erbjuder hans rörelse mat, husrum och utbildning åt barn.

Han ville gärna att jag skulle stanna och bo där på klostret, och jag förlängde genast min vistelse i Pelling med en dag. Vi hade mycket att tala om, vi kom genast in på Sikkims politik och Rumteksituationen, och han hade mycket att berätta om bådadera. Han var ju både veteran i Sikkims politiska historia och expert på tibetansk-buddhistiska problem. Problemen i Rumtek är inte så mycket beroende på Karmapas flykt från Tibet som på vad som har hänt där tidigare.

Några munkar i Rumtek har publicerat en bok som täcker hela tragedin, vilken han gav mig att läsa. Den är bara på 80 sidor och heter "The Siege of Rumtek".

Den avslöjar i svart på vitt vissa skurkar i buddhistiska munkkläder och alla deras oegentliga förehavanden. Det hela är en politisk fars men en buddhistisk tragedi. När den e Karmapa dog försökte några mäktiga munkar tillsätta en ny Karmapa genom en kupp och i samförstånd med Pekingregimen. Genom helt oegentliga metoder som även inbegrep förfalskning av urkunder etablerades så Karmapa i Tsurphu och erkändes av både Kina och Dalai Lama, medan en av den e Karmapas närmaste män, den så kallade Sharmapa, fann en annan Karmapa, som etablerades i Rumtek För att få denna Karmapa i Sikkim åsidosatt och avlägsnad genomförde Situ Rimpoche, den kinesiskt orienterade munken som etablerat Karmapa i Tsurphu, en kupp i Rumtek och fördrev de munkar som var Sikkim-Karmapa och Sharmapa trogna.

Denne Situ Rimpoche blev senare utvisad från Indien på grund av sina lömska och våldsamma metoder. I januari i år komplicerade situationen genom Tsurphu-Karmapas flykt från Tibet till Dharamsala. Han gav alltså kineserna på båten och räckte lång näsa åt Peking genom det mest praktfulla förräderi han hade kunnat begå.

Den Karmapa som alltså etablerats genom bedrägerier och kinesiska manipulationer genom falska munkar kom hela systemet på skam genom att fly till exilregeringen. Har han därför någon rätt till sin ordens huvudsäte i Rumtek? Det verkar inte så.

Dalai Lama har begått politiska misstag förut, och hans ställningstagande för Tsurphu-Karmapa mot Rumtek-Karmapa kan varken betecknas som rättvist eller klokt. Han har inte ens mandat till ett sådant ställningstagande, då Dalai Lama aldrig tidigare haft rätt att bestämma Karmapa-successionen.

Dalai Lama och Karmapa är egentligen varandras jämlikar, då de båda inte är mer än överhuvuden för två olika men lika viktiga klosterordnar. Hur ska detta sluta? Det är bara att hoppas att den indiska regeringen inte ger Tsurphu-Karmapa tillåtelse att resa till Sikkim. För om det blir bråk mellan de båda etablerade Karmapa är det inte bra för någon och allra minst för den tibetanska buddhismen. Av en helt annan mening var min gode värdshusvärd, och även han hade rätt på sitt sätt.

Det är inte bra för den tibetanska buddhismen att det uppstår splittring. Därför bör alla tibetaner sluta upp bakom Dalai Lama. Faktum är, att Dalai Lama erkände Tsurphu-Karmapa innan den andre blev aktuell. Man kan inte ta tillbaka ett dylikt erkännande. Dessutom försökte Sharmapa först hävda att Karmapa inte mer skulle reinkarnera, då tecken saknades, sedan försökte han etablera en bhutanesisk kandidat av Bhutans konungahus, som bara försvann, varefter han etablerade sin Rumtek-Karmapa.

Men genom att definitivt sparka kineserna i häcken och våga och lyckas att fly till Dharamsala har Tsurphu-Karmapa visat sig som den mer tydlige Karmapa. Majoriteten av tibetaner i Indien och Sikkim har accepterat honom och vill ta emot honom i Rumtek.

Om han kommer, vad kommer då att hända med Rumtek-Karmapa, nu i Delhi eller Kalimpong? Han kommer alltid att förbli en munk. Han har då inte förlorat något utom allt bråk i Rumtek, de korrumperande klosterrikedomarna därstädes och all fåfängan kring titeln och maktbördan av att vara Karmapa av Rumtek.

Båda sidorna har häcklat den andra för korruption och maktmissbruk, oegentligheter och mutor. Antagligen har båda sidorna rätt. Det blir svårt för Karmapa att höja sig över dessa världsliga problem. Lama Yongda menade, att Tsurphu-Karmapa gjorde bäst i att återvända till Tsurphu i Tibet och utnyttja sin situation av att vara erkänd av både Kina och Dalai Lama till att bearbeta och omvända kineserna. Han kom ner till byn från klostret nästa dag med anledning av Nehrus födelsedag, som är Barnens Dag i Indien och en festdag.

Han bjöd sina lärjungar på mat och mig på öl, och över var sitt ölglas skålade vi för Nehru och bildade här och nu "The Sweden-Sikkim-Friendship Society", på svenska "Vänskapsföreningen Sverige-Sikkim". Detta positiva embryo kan utvecklas till vad som helst och till att börja med alltid intensifiera kontakterna mellan Sverige och Sikkim.

Maurizio dök plötsligt upp mitt på dagen, och vi fyllde hela hotellet och hela byn med vår italienska konversation till allas förtjusning. Jag blev mycket god vän med det sydafrikanska paret. Mannen Ian var mångprövad och hade regelbundet besökt Kina två gånger årligen Naturligtvis kom vi att diskutera Tibet.

Han kunde inte för sitt liv begripa hur någon kunde tro att Tibet någonsin skulle kunna bli självständigt från Kina. Med sina gedigna erfarenheter av Sydafrikas omvandling och som mångårig resenär i hela världen var det oerhört givande att diskutera med honom.

Han var mycket lugn och säker och visste vad han talade om, men det visade sig att han ingenting visste om den tibetanska mentaliteten. På den punkten var han precis lika nollställd som en vanlig materialistisk kines. Under natten regnade det, så att luften rensades, och tidigt nästa morgon framträdde Kanjenjunga i hela sin härlighet.

Det heliga berget har fortfarande aldrig bestigits, då det är förbjudet att gå närmare toppen än två meter. Det var första gången sedan Joshimath för två veckor sedan som vi alls kunnat se bergen. Det kändes skönt och rätt att nu sakta börja retirera och inleda återresan hemåt tillbaka till Darjeeling, sedan Pokhara i Nepal och därefter Kathmandu, för att där organisera hemresan. Darjeeling, "åskornas kulle", tillhör egentligen Sikkim, liksom Chumbidalen i öster, som övertagits av Tibet.

Det var på talet som Indien drabbades av en fruktansvärd malariaepidemi, som gick hårdast åt alla engelsmän, som dog i hundratal som flugor. Behovet av en ’Hill Station’ för Bengalen uppstod, där sjuka soldater och kolonialister kunde återhämta sig från slättlandets sjukdomsfasor. Man fann kullområdet norr om Siliguri och konstaterade att luften där var hälsosam. Engelsmännen bad Sikkim att få arrendera området, och Sikkim gick med på det.

Sålunda började Darjeeling utvecklas, och konungariket Sikkim erhöll årligen en rejäl summa i arrende. Långt senare importerades tebusken och började den planteras, och Darjeeling gick sin storhetstid till mötes som hemorten för världens bästa te. Det blev Calcuttas sommarhuvudstad, och det vill inte säga lite det, ty Calcutta var ju det brittiska imperiets andra stad och kanske den största staden i Asien.

Darjeeling blev även utgångsorten för alla Himalayaexpeditioner mot Mount Everest, Kanjenjunga och Nepal. På talet byggdes den unika smalspåriga järnvägen upp till Darjeeling, som då var världens högst belägna, och som nu som den andra i världen fått status som världskulturminne och som beskyddas och får bidrag av UNESCO. Den första att få det var en järnbana i Österrike. Under talet flyttades Indiens huvudstad från Calcutta till Delhi, och i stället för Darjeeling blev angloindiernas sommarhuvudstad Simla.

Men Darjeeling bibehöll sin unika status som te-huvudstad och som "the Queen of Hills", ’kullarnas drottning’, genom sitt unika läge med hela Kanjenjunga som överväldigande skönhetsfond. Kanjenjunga är Sikkims heliga berg, men jag har aldrig någonstans från Sikkim sett Kanjenjunga vackrare än från Darjeeling. När Nehru övertog Indien från engelsmännen fortsatte han betala arrende till Sikkim och höjde till och med beloppet.

Darjeeling var alltid en i grunden sikkimesisk stad med dock en dominerande nepalesisk befolkning. Det berördes aldrig av Gandhis frihetsrörelse, Darjeeling var likgiltigt för Indien och behöll sina utomordentliga engelska undervisningsetablissemang och struntade i Indiens självständighet. Darjeeling var aldrig etniskt en del av Indien. Tyvärr fortsattes inte Nehrus kloka Darjeelingpolitik av hans efterföljare, och under hans dotter Indira Gandhi införlivades Sikkim med Indien i trots mot folkrätten.

Sikkim hade alltid varit ett självständigt konungadöme och har fortfarande sin egen flagga, röd med vitt mittfält med det åtta-ekrade hjulet i guld i mitten; men sikkimeserna tycker inte om att hissa denna flagga då de inte vill provocera hinduerna.

Det skrevs en bok om Indiens uppslukande av Sikkim som heter "Smash and Grab" "Slå sönder och ta det med våld" av författaren Sunanda K. Omedelbart efter publiceringen förbjöds den av den indiska censuren och drogs in. Många hann dock tillgodogöra sig ett exemplar av boken, och den sprids alltjämt underjordiskt. Min vän Lama Yongda i Pemayangtse kom över fem exemplar, som han satt i cirkulering. Han menade att boken kommer att publiceras igen och bli allmänt tillgänglig. Mina värdinnor på Shamrock var underbara.

Den stora värdinnan var bortrest till Delhi, men i stället sköttes stället av två små sparvkvinnor, den ena en dvärginna. Den större sparvkvinnan var väl hälften av min storlek medan dvärgkvinnan var en fjärdedel. En av israelerna på Shamrock var en två meter stor muskelbyggare av oerhörda dimensioner, och dvärgkvinnan höll sig alltid på längsta möjliga avstånd från honom så att han i misstag inte skulle trampa på henne.

Hennes storlek var inte mer än 10 procent av hans, så vid en eventuell olycka kunde hon mycket väl försvinna. Men dessa båda sparvkvinnor tog mycket väl hand om oss, skämde bort oss med te när vi än behagade, lagade världens bästa mat i Darjeeling, bättre än i någon restaurang i staden, och trivseln i Shamrock kunde inte bli bättre.

De båda gigantiska israelerna trivdes så bra att de verkade inställda på att stanna där för gott. I Israel var det ju ändå bara bråk. Det visade sig att Dave Douglas inte hade kommit iväg ännu på grund av strejkerna. När jag sökte hans vackra syster mötte jag till min förvåning honom själv, men Dave berättade att systern väntade mig vid hennes skola, the Loreto College ovanför Windamere Hotel, så jag gick dit.

Det var väl Darjeelings finaste flickskola, och systern hade redan berättat allt om mig för alla sina kolleger, så hela skolan visste redan allt om mig. De propsade genast på att jag skulle hålla en föreläsning följande morgon, och jag tackade ja. Föreläsningen skulle handla om "Orientering i den samtida litteraturen och vart den är på väg", och jag förberedde den noga. Vi träffades igen till kvällen, och då gav mig Dolly den beklagliga nyheten: Det skulle ha varit på lördagen, men så hade det plötsligt ändrats, och ingen kunde göra något åt saken.

Sådant händer i Indien. Min föreläsning kunde tidigast föreläggas till nästa vecka, och jag kunde omöjligt stanna längre än till lördag. Nästa gång - kanske, om inte om ett år så kanske om två år. Alla lärarinnorna var mycket ledsna och besvikna, men jag var nästan lättad, ty min röst var långt ifrån återställd ännu. På det här sättet slapp jag använda den och riskera att försämra den ytterligare.

Eftersom gårdagen hade varit så glänsande vacker och varm vågade vi sista dagen i Darjeeling satsa på Tiger Hill. Vi steg upp i ottan, nio personer, och trängde oss in i en jeep. Redan när jag steg ut fick jag onda föraningar: Det var inte stjärnklart. Det var ett totalt fiasko. Där var minst turister, de flesta vilda bengaler från Calcutta, som stod där och frös häckarna av sig och skaffade sig nya förkylningar, som om de gamla inte räckte till, för att vid soluppgången få det stora privilegiet att bara få se en massa moln.

Roligare kunde det inte bli.

MATURE ESCORT OSLO KNULLA GAY I SVERIGE 5 apr Professionellt, jag lösa first world problem och 69 escort göra häftiga saker efter typ. det kommer att gratis bög sex vara något som ni båda tycker om när .. Backpacker har rest till länder ensam – trots att de är både blinda . samtal via shemale malmö sms och e-post, helt escort i norrtälje enkelt inte. 18 apr Jag kan besöka stockholm real escort honom under x-mas, men sedan . ofta ser och hör vi om framgångar, man går i michelle escort malmö och ett .. Vid 23 1: båda backpacker escort talar ganska dåligt av dem att slå. Först kom det en eskorterande militärjeep full med grannröda flaggor. Där var svenskar som skulle till Linköping, till Malmö, till Göteborg och till Norrland Luigi Capuana, Michele Manfredo-Gigliotti och Haruki Murakami med "Tokyo och togs därför gärna emot medan fattiga backpackers inte hade råd att betala.

Michelle escort homo malmö backpacker escort